Stenbrottets historia

Gården

Gården har ägts av samma släkt i minst tio generationer. Släktens förfader ska enligt sägen ha varit vallon och kommit till gården som hovslagare på 1620-talet. Den förste som brukade gården var en smed från Hångsdala som fick bruka gården med tio års skattefrihet. Därefter övertogs kronoarrendet 1729 av en säkerställd släkting till nuvarande ägare. Gården köptes 1773. Från början var gården en fyrkantsgård, men den eldhärjades 1846. Av de gamla byggnaderna är dock smedjan kvar.

Smedjan

Smedjan är troligen byggd på 1700-talet, kanske till och med tidigare. Enligt gammal tradition ska en del av Västgöta Rytteri ha varit förlagd i bygden. Befälet bodde på den närbelägna kungsgården Orreholmen och granngården Mossagården var ett kavallerihemman. Stenbrottet ska då ha varit lönehemman åt rytteriets smed. Senare användes smedjan också i samband med verksamheten i kalkbrottet. Hästar användes vid transport av bränd kalk till Vartofta station och vid transport av bränd alunskiffer ut till en tipp.

Kalkbruket

Brytning av kalksten har förekommit på Falbygden sedan urminnes tider. Kalkstenen ligger på många ställen nära ytan och är lätt att komma åt, men det var först i mitten på 1800-talet som kalkbränning startades i Wartofta härad, då man lärt sig att bränna med alunskiffer. Stenbrottets kalkbruk startades 1850 och kalkbruket var i gång till 1975, dvs. hela 125 år. Kalkbruket drevs under alla dessa år av samma släkt. Det säregna med Stenbrottets kalkbruk är att det till kalkbruket hörde ett jordbruk, gården Stenbrottet (tidigare kallad Bronan) som brukats av samma släkt i över trehundra år.

Arbetsstyrkan

Arbetsstyrkan har under åren varierat. 1934 arbetade 40 man, fördelade på fyra arbetslag. 1945 var arbetsstyrkan 45 - 50 man, men härefter minskade antalet anställda successivt. 1952 uppgick antalet anställda till 21 personer. Kalkbränningen upphörde 1963 på grund av dålig lönsamhet. De sista åren bröts kalksten till trädgårdsanläggningar m.m.

Kalkbränningen

Kalken brändes i rektangulära ugnar. Murarna bestod av skiffer och murades mot skifferberget. Ugnen hade en öppning på ca 5 meter i främre ändan. Denna öppning kallades bröstning. Nederst i bröstningen gjordes en eller två öppningar och i dessa placerades småkluven, lättantändlig ved. Med hjälp av veden fick man sedan fyr på ugnen när bränningen startade.

Ugnen fylldes eller "sattes", som det hette på fackspråk. Det första lagret i ugnen bestod av skiffer, ca 60 cm tjockt. Skiffern bröts och slogs sönder till ganska små bitar och kördes in i ugnen med skottkärror.

Kalkstenen bröts och slogs sönder till lagom stora bitar. Från kalkberget till ugnen fanns en fast landgång, en 6 - 8 meter hög byggnadskonstruktion. Från berget kördes stenen på skottkärror, gjorda av trä med ett hjul av järn, och tippades direkt ner i ugnen. Nere i ugnen fanns en man, som tog emot stenen och satte den på högkant och plockade småbitar ovanpå och emellan så tätt som möjligt. Hela lagret skulle vara 50 cm högt.

Alunskiffer och kalksten varvades. Man hade åtta varv kalksten i höjd och översta stenlagret täcktes med ett lager griffel (lerskiffer) och kalkstensskrot. Proportionerna mellan alunskiffer och kalksten måste vara de rätta. Blev det för lite skiffer blev stenen inte bränd och blev det för mycket slaggade det hela ihop.

Efter åtta dagars eldning kunde bröstningen rivas och kalkstenen dras loss. Stenen lastades på hästdragna vagnar eller senare på lastbil. I brukets tidiga skede kördes den brända kalken med hästskjutsar till Vartofta station. 1907 öppnades järnvägslinjen Vartofta - Tidaholm för trafik och därefter transporterades i stället kalken via järnväg från Kälvene station.

Den brända skiffern lastades på enbets häståk och kördes till en tipp. 1924 byggdes en smalspårig järnväg med tippvagnar med vilka skiffern kördes bort. Vid utlastningen av ugnen arbetade fyra man och i en normal ugn kunde det bli ca 2 000 hektoliter bränd kalk.

Det var inte alltid som röken steg rätt upp mot himlen. Vid vissa väderlekstyper låg röken som en slöja över marken och i närheten av ugnarna kunde den fräna lukten ibland bli besvärande. Allt arbete utfördes för hand. Borrningen utfördes med handkraft och det kunde ta en hel dag för tre man att borra ett spränghål. Verktygen skulle hållas i ordning och landgångar byggas. Ugnarna fylldes med hjälp av skottkärror som kördes på landgångarna. Brytningen och slagningen av sten till lämplig storlek var nog tillsammans med upplastningen i tippvagnarna det tyngsta jobbet, särskilt vintertid med snö och is, men det var företrädesvis på vintern som sättningen av ugnarna skedde.